Underskog

Den andra rundan av uppläsningsprogram på Frie Kunster i Oslo närmar sig sin fullföljning.
De första åren inriktade vi oss på att presentera utomeuropeiska gärna traditionalistiska poesitraditioner och gärna med en förankring i norska invandrarminoriteter (för som invandrare räknar jag mig själv). Jag tror att ingen som deltog kommer att glömma uppläsningskvällarna för urduspråklig ghazaldiktning, för vilka vi kan tacka den berikande närvaron av den pakistanska kolonin i Oslo. I en andra omgång har vi så valt att se om vårt eget europeiska hus, och det med ytterligare uppbackning nu från Carl Forsbergs Bokförlag där poeterna tillåts utkomma i en egen serie, Sylfidserien. Inriktningen har återigen gått mot obrutna poesitraditioner, av vilka återstår ivartfall en handfull. Den storslagna ryska Pusjkin-traditionen går med tydliga tecken en osäker framtid till mötes, men förkroppsligas ännu av Elena Schwartz (f. 1948), med hennes framträdande på “Frie” som höjdpunkten under 2005. I slutet av innevarande år önskar vi avrunda med en företrädesman för den mer realistiska (men också emblematiskt symboltänkande) nederländska poesitraditionen som med rötter i 1500-talet och på trots av en rekonstruerande räddningsfas på 1970-talet (som gavs möjlighet att återanknyta till en äldre generation traditionalistiska poeter ännu i livet) tryggt kan betraktas som en obruten poesitradition till vilket vi inte längre har en motsvarighet i Skandinavien. Bland så goda företrädare som holländske Jean Pierre Rawie (f. 1951) och frisiske Tsjêbbe Hettinga (f. 1949) har vi inviterat flamländske Luuk Gruwez (f. 1953), som alltså läser upp på Frie Kunster vid årsskiftet.

Till den ryska och den nederländska poesitraditionen vill vi lägga den irländska. Inte minst en poet som Derek Mahon (f. 1941) hör självfallet till de helt stora. Men för att räknas som en obruten poesitradition, när Irland skiftade språk under 1800-talet? Då går man hellre till Nuala Ní Dhomhnaill (f. 1952) som av ödets nycker förblivit i det ursprungliga iriska språket. Nuala skickades vid fem års ålder från England av föräldrarna till farföräldrarna i gaeltacht längst ut på Irlands sydvästudde, där iriskan blev till hennes grundsrpåk. Hon kom att lämna Irland, så fort hon blev myndig, bodde några år i Amsterdam där hon gifte sig med den turkiska man hon sedan följde till Istanbul. Efter fem år i Turkiet återvände hon till sitt gaeltacht men slog sig senare ner i Dublin. Hennes barn har vuxit upp med iriska och turkiska som förstaspråk och engelska först som andraspråk, på trots av att iriskan inte är dagligspråk för mer än 30-40.000 själar. Hon är – även om hon själv hade avvisat komplimangen – i bokstavligaste mening möjligen den sista irländska barden. Tyngden måste vila enorm på hennes axlar, och hon har utvisat ett kärleksfullt brinnande intresse för iriskans etymologier, för sägnerna, dinnsheanchas, förknippade med iriskspråkiga platsnamn och för muntliga berättartraditioner och berättarmetoder. Innanför detta lilla urval så är “An Rás”/“Kapprennet” skriven i det balladversmått “meadaracht an amhrain” vilket efterföljde de stränga bardiska versreglerna efter att bardskolorna brutit samman under loppet av 1600-talets första halva. En fartförhärligande dikt i vilken poeten även tar bruk av en annan muntlig berättarteknik", så kallade “runs”, komprimerade uddrimmade ramsor som särskilt användes, och används, vid tempohöjningar i bataljscener och annan epik. Det utgör en särskild fördel för oss att se dikten överförd till norrönt-klingande nynorska: “Slik som pila frå bogen, skotet frå børsa…/Gjennom skard og fjell, gjennom fen og myr…”

Irländsk litteratur har varit en patriarkal affär, så med tanke på hur starkt kvinnan står i gamla keltiska sagaverk och myt-cykler är det möjligt att se en historisk revansch i Ní Dhomhnaills oförlikneliga ställning i irländsk poesi, om än den uppblomstring hon upplevt under sin egen penna kanske inte har någon framtid. Iriskan har hon i en av sina djupt personliga essäer (“Selected Essays”, 2005) kallat för “liket som sitter upp och svarar igen”. Men engelskan förblir ett språk uppladdat av ett annat historiskt minne än iriskan. Och den meningstömda utslätningens horisont besvarar poeten med förnyad diktning, som i raderna: “Jag bär mitt hopp till vattnet/ i språkets lilla vassbåt/…/utan att veta var den hamnar,/ i knäet till en faraos dotter?”

Håkan Sandell