Underskog

Winnerbäck inntar Sentrum Scene igjen – det blir nok like fint som sist.

Winnerbäck skriver selv i april:

Stockholm 7 april 2011

Helgad vare den som sopar gruset från vårens trottoarer. Välsignad vare skateboardåkaren som på vingliga ben ringer in en ny tid med sitt takatakatakatakataka över stenplattorna, på jakt efter nya skrubbsår. Den kalla ölen som på nån, från klockan sjutton, öppen uteservering rinner ner i min åsnedumma ungdomssjäl. Dom små kliande fröna som täpper igen mina ljusskygga ögon. Den kalla blåsten som ropar Murmansk! Murmansk! Vi svarar Nej, vi ska spela KUBB! Här! I bajsgräset! För det är vår! För dom tråkiga ska vi läsa bibeln baklänges. För dom högljudda ska vi trolla fram ett silverregn. Vårens vagina står vidöppen! Kliv ut! Kom in!

Ja, det kanske blev lite mycket. I alla fall det där sista. Men det är inspirerande ändå, när snön lägger ner. Hoppas det är fint med er alla!

Till er som jag träffade sist i Helsingborg, Uppsala och Umeå – stort tack! Det var på tiden för mig att göra lite närmre och mindre spelningar. Jag blir så gnällig när jag inte får komma ut och spela på länge. Till slut blir det ohållbart. Då ringer jag min manager och gnisslar och kvider och då säger han på den mjukaste skånska att – ja, men då ringer jag runt lite, så fixar vi några gig åt dig, det är inga problem.

Precis det här har just hänt. Vi märkte nog efter dom där tre spelningarna, alla inblandade, att det är meningslöst att bara sitta hemma och hålla händerna på täcket. En ledig sommar nu, första på länge, men sen får det vara bra. I höst ska jag ut och spela!

Hur, var och när är inte riktigt löst än. Experterna säger att vi har mer information på måndag. Det ser jag fram emot.

Högtidligen

Lasse

Rockefeller skriver:

For første gang på mange år møter svenskenes nasjonaltrubadur publikum i intime konserthus. I sterk kontrast til de store produksjonene Lasse har reist rundt med de siste årene kommer han høsten 2011 til å møte sitt publikum i et mindre format med sine sterke låter i skjæringspunktet mellom svensk visetradisjon og klassisk rock. I små, intime lokaler (etter Winnerbäckske mål, såklart) kommer tekstene og det rene musikalske til å stå i fokus. Unummererte sitteplasser.